Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 191. Från »Midnattssolens sjö» till »Lapplands paradis». Efter Otto Sjögren, Valdemar Langlet, Alfred Wahlstedt och Sigurd Norrbin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
luften hade jagat tröttheten ur kroppen. Man erfor en
känsla av lugn och välbehag. Aldrig tröttnade ögat att
glida över vidder utan slut, att följa fjällkäglornas stolta
linjer och leta sig fram genom trånga dalgångar. Och över
denna stelnade värld låter solen flöda strömmar av ljus,
värme och liv. Den ger åt de närmaste snöfjällen en
bländande glans, som småningom mattas till svagaste rosa och
låter de avlägsna fjällen tona bort i eterns blå. Genom
den absoluta stillheten höres då och då ett egendomligt
rasslande ljud av något snöras nere i jökelklyftorna.»
»Men nu måste vi tänka på återtåget.
Solen höll på att gå ned och göt ett rött, varmt
skimmer över de framför oss liggande fjällens norra
sluttningar, medan vi befunno oss i skuggan av Kebnekajses
toppkam. Skuggan växte och började krypa uppför
fjällväggarna mittemot oss, tills den sista glöden slocknat
uppe pä topparna. Men ljuset blev kvar, fastän solen gått
ned. Ända långt ned i klyftorna kunde man icke märka
någon skymning.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
