Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 194. Nils och Aina och arbetsstugan i Korpilombolo. Av Julia Svedelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nybyggarfolket hade en ko, som hette Saiva — och tänk:
i somras fick Saiva en kalv!
»Du ska få leva i tio veckor», sade far. »Sedan måste
du slaktas, om jag skall få några pengar till skatten.»
»Låt honom få leva lite längre»! tiggde barnen. Och så
nöjde de sig med den sura skummjölken och avstodo var och
en sin lilla söta mjolktår, för att Saivas kalv skulle få skutta
omkring och slicka med sin vassa tunga över deras händer.
Och barnen hade aldrig förr haft en så stor glädje.
Men tidigt en morgon smög sig far ut och stack ihjäl
kalven. Det var strax efter den natten, då kornet frös.
»Kon får väl gå till födan i vinter och till skatten, och
pengarna för kalven får vi gömma och köpa utsäde för,
eftersom vi inte har fått något ur jorden», tänkte han.
Det var en sorglig dag, då far körde i väg med kalven.
Barnen stodo tysta och sågo ut över vidderna, där snön redan
brett ut sig som ett vitt täcke. De följde skjutsen med
ögonen, ända tills den blev en liten svart prick, som skymtade
mellan de vridna tallarna, vilka kroknat av piskande
stormvindar och stodo nerhukade som sorgtyngda människor.
Det var en dryg mil till närmaste grannstuga. Där skulle
hästen pusta ut, innan far for vidare. Först ännu en mil
längre bort började den ordentliga landsvägen, s *m ledde till
kyrkbyn.
Nu, när kalven inte mer fanns att tala om, blevo barnen
åter tysta och håglösa. Och nu kommo de dagarna, då
vintermörkret vecklade ut mer och mer av sitt svarta dok och
svepte det om ödevidderna och de små spridda hemmen. Nu
skulle det gå många veckor, innan solen steg över synranden.
Nu var det bäst att krypa ner bland fällarna i sängen och
blunda med ögonen. Ty då visste man inte, om det verkligen
var så mörkt, eller om man bara blundade sig till mörkret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
