Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 209. Sagan om Gunnlög Ormtunga och Skald-Ram - Slutet - 210. Gunnar på Lidarände. Efter Nials saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upprätt och bredde ut den framför sig och stirrade en stund
på den. Så sjönk hon tillbaka i husbondens famn och var
död. Han kvad då denna visa:
»Här i famn jag håller
husfrun död — den goda.
Hennes liv att lyktas
lätt fick Gud i höjden.
Vad hon led, den väna,
varit tungt för henne.
Ännu tyngre är mig
ensam dock att leva.»
210. Gunnar på Lidarände.
En av Islands yppersta män var Gunnar på Lidarände.
Han var stor till växten och stark och den flinkaste av
alla män att bruka vapen. Han högg lika bra med bägge
händerna och svängde svärdet så rappt, att man såg tre
svärd på en gång i luften. Han var den ypperste
bågskytt och råkade allt, vad han riktade pil emot. Han
hoppade i full rustning högre än sin egen höjd och lika
långt baklänges som framåt. Han sam som sälen, och den
lek fanns icke, vari någon vågade tävla med honom. Vän
var han att se och ljuslätt. Ögonen voro blå och blixtrande
och kinderna röda. Det rika, gula håret föll väl. Han var
hövisk och välvillig, givmild och vänfast.
Ett år blev det så svår missväxt på Island, att man
saknade både hö och mat runtom i bygderna. Då delade
Gunnar med sig av sitt förråd åt alla, som kommo till
Lidarände, så länge där fanns något. Till sist hade Gunnar
själv varken hö eller mat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
