Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 213. *Vikingen. Av Erik Gustaf Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi människan sågo på främmande kust
på samma sätt leva och dö.
Bekymren med henne städs’ bosätta sig;
men sorgen, hon känner ej vikingens stig
uppå havet.
Och åter bland kämpar jag spejande stod
efter skepp i det fjärran blå.
Kom vikingasegel, då gällde det blod;
kom krämarn, så fick han gå.
Men blodig är segern den tappre värd,
och vikingavänskap, den knytes med svärd
uppå havet.
Stod jag mig om dagen å gungande stäv,
i glans för mig framtiden låg.
Så rolig ,som svanen i gungande säv
jag fördeis på brusande våg.
Mitt var då vart byte, som kom i mitt lopp
och fritt ,som omätliga rymden mitt hopp
uppå havet.
Men ,stod jag om natten å gungande stäv
och den ensliga vågen röt,
då hörde jag nornorna virka ,sin väv
i den .storm genom rymden sköt.
Likt mänskornas öden är böljornas svall:
bäst är vara färdig för medgång som fall
uppå havet.
Jag tjugu år fyllt — då kom ofärden snar,
och sjön han begär ar mitt blod.
Han känner det väl, han det förr druckit har
där hetaste striden stod.
Det brinnande hjärta det klappar ;så fort;
det snart skall få svalka å kylig ort
uti havet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
