Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 215. Erik Segersäll och Styrbjörn Starke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höjde sig ett fast torn. Jomsvikingarna levde tillsammans
såsom fosterbröder under de strängaste lagar. Ingen fick
finnas på borgen, som ej var fullt stridsduglig, alltså inga
kvinnor, ingen man, som var yngre än 18 eller äldre än 60
år, ingen, som flydde för en jämnstark fiende. Fruktan fick
en jomsviking aldrig visa, aldrig en klagan gå över hans
läppar. Alla jomsvikingar måste blint lyda sin hövding.
Så länge jomsvikingarna levde efter sina stränga lagar,
ansågos de för Nordens yppersta hjältar. Men med fasa
nämndes deras namn av den fredliga befolkningen.
Mot slutet av 900-talet fingo de till hövding den svenske
konungasonen Styrbjörn Starke, en lika vildsint som
jättestark yngling. Han var helt liten, då fadern dog. Därför
övertog hans farbror, Erik, styrelsen över hela Sverige;
förut hade denne regerat blott över halva riket.
Men när Styrbjörn blev tolv år gammal, begärde han att
få sin hälft av riket som fädernearv. Erik svarade: »Än är
du för ung att styra ett rike, men när du blir sexton år, skall
du få ditt arv.» Det var pojken mäkta missbelåten med;
och två år å rad, vid den tid, då männen samlades till
vikingafärd, satte han sig, bister att skåda, på faderns
gravhög, för att alla förbigående skulle se, att han krävde arv.
Till slut uppträdde han inför folket, när det var samlat
till ting i Uppsala, och bad männen om hjälp. Men de
svarade som farbrodern. Då blev han trotsig och pockande
men retade därigenom upp bönderna, så att de med
stenkastning körde bort honom från tinget.
Konung Erik såg, att han icke kunde få lugn för
Styrbjörn. »Bäst att låta vildbasarn rasa ut i vikingafärder»,
tänkte han och gav honom en välrustad flotta. Med den
drog Styrbjörn i österväg, vann genom segrar stort rykte
och ett starkt följe, så att han till slut blev jomsvikingarnas
hövding. Na skulle han förverkliga stora planer, som han
länge ruvat på: han ämnade göra sig till konung över hela
Sverige. Så seglade han med sin flotta in i Mälaren och
landade vid Gamla Uppsala, som låg vid stranden; ty sjön
var då större än nu. Alla skeppen brände han, för att hans
män ej skulle ha något hopp om räddning genom flykt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
