Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 218. Riddarliv - En tornering på Bjälbo. Efter Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett dammoln yrde upp kring hästhovarna. Den okändes
springare reste sig och kastade sig framåt, och de trubbiga
spjuten korsades. ,
»Jesus, hjälp!» viskade herr Svantepolk och grep sig om
pannan. »Konungens häst är för svag!»
Ett brak hördes och därefter ett tungt slammer.
Innan någon klart hann uppfatta, vad som skedde, stöttes
Valdemar ur sadeln och låg raklång på marken med
brutet spjut.
Den okände sprang genast från hingsten. Han skyndade
sig att resa Valdemar, som var höljd av sand och
hästsmuts, och väpnarna hjälpte till att damma rustningen
med sina kappor. Men Valdemar vinkade skrattande åt
både allmogen och Folkungarna utan den ringaste blygsel
eller grämelse. De började därför också att svara med
viftningar. Men det fanns två, som icke rörde sig. Det
var jarlen, som tuggade med läpparna och blev blodröd
ända upp i hårfästet, och Sofia, Valdemars egen drottning.
Hon kastade torrt och hårt några speord till systern.
Valdemar drog ,av stålhandsken och räckte sin besegrare
vänligt och godmodigt handen.
»Min hast och mina vapen tillfalla segraren», sade han.
Då måste också den okände lyfta, av huvan och blottade
ett brett och mörkhyat ansikte med magra och håliga
kinder. Det brunsvarta håret låg slätt och blankt utefter
hjässan. En otalig mängd små fina rynkor omgåvo ögonen,
som lyste av dyster eld. De väderbitna läpparna, ovanför
den runda och platta hakan, voro också korsade av små
rynkor. Hans hållning talade om oförbrukad kraft och
var i allt ,en kämpes. Det syntes, att han var van vid
den tunga järndräkten och övad och väl förfaren i alla
äventyr på en rännarbana. Likväl visade han ingen glädje
utan tvärtom den största förlägenhet.
»Det är Kittelbotaren!» utropade Sofia hånfullt. »Han
är det, som kastar sin egen broder och herre i
hästsmutsen !»
Där fanns ju heller ingen, som icke genast såg, »att
det var junker Magnus, men det var en överraskning, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
