Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 234. »Dalasagan om flyktingens färd.» Efter Anders Fryxell med citat från Hans Key-Åberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Västerdalarne. Om nätterna vilade han i de ensamma,
obebodda skjul, som folket här och där hade satt upp till de
gåendes bekvämlighet. Omsider kom han ned på andra
sidan bergen till bebyggda traktar i Lima socken i
Väster-dalarne. Det är ej berättat, om han här gjorde något försök
att förmå allmogen till resning. Han tycktes ha förlorat
allt hopp om framgång. Stum följde han västra Dalälven
uppför dess lopp genom omätliga, snöfyllda skogar. Allt
mörkare och häftigare brusade älven fram över sin klippiga
botten, allt smärre och sällsyntare blevo
människoboningarna vid dess .stränder, och allt djupare låg snön i de täta
skogarna. Slutligen såg Gustav på avstånd de höga norska
fjällen, vilka snart skulle för alltid skilja honom från det
olyckliga fäderneslandet.
Emellertid hände sig, att många av de förföljda svenska
ädlingarna och flera andra togo sin tillflykt upp till
Dalarne såsom det enda ställe, där de kunde finna hjälp
och försvar. Dessa bekräftade allt, vad Gustav förut hade
omtalat för bönderna. Dit kom även den gamle krigsbussen
Lars Olsson av släkten Björnram, som var väl känd i
Dalarne. Han berättade för morakarlarna om Kristians
framfart i riket: att vid hans eriksgata en galge skulle resas
vid varje länsmansgård, att en ny skatt redan var
utskriven hos bönderna, att en hand och en fot skulle huggas
av dem för att göra dem oförmögna till försvar.
Dessutom berättade han andra dylika rykten, både sanna och
falska.
Då påminde sig bönderna, vad herr Gustav sagt
dem, och ångrade, att de låtit honom fara bort. När
Lars Olsson fick höra, att Gustav varit där, och huru allt
hade tillgått, började han högligen förebrå bönderna deras
oklokhet, ty Lars Olsson kände Gustav Eriksson ganska
väl. »I gode män», sade han, »haven den herren högeligen av
nöden, så fram t icke I och hela rikets meniga inbyggare
skolen bliva platt undertryckta, fördärvade och utrotade.
Gustav Eriksson är den ende, som har förstånd och insikt
nog att föra oss och gripa sig an ett så stort värv.»
Kort: därefter kom en uppländsk frälseman, Inge Mikels-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
