Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 252. Hertig Karl räddar sin faders livsverk. För Läseboken av Carl Grimberg med citat från Carl Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
breda lager och å den tindra de högsta i landet, dessa
»konungar i var sin landsort», som helst ville ha Sveriges
konung i Polen för att själva få styra och ställa i riket.
Hårt drabbades nu dessa av »rättarsvärdet på Linköpings
torg», till straff för att de varit mera trogna mot sin
konung än mot sitt folk.
För allmogen grydde en ny dag, när Karl kraftigt, om
ock hårdhänt, fattade tyglarna. Det blev slut med
självsvåld och förtryck från både stormännens och fogdarnas sida.
Ve den rikets ämbetsman, som kom inför Karl med
skuldbelastat samvete,
»ty Karl, han ser genom dubbla murar
och prövar räkenskaper och njurar.»
»Tjuvehopen» var ’ett mindre vackert namn, som Karl
ofta gav fogdarna. »Vi skola hålla räkenskap med dem,
så att de fastna i galgen», yttrade han. Det var under
hans regering icke sällsynt att se häradets fogde hänga
i häradets galge.
Det märktes, att Sverige åter fått en styresman, som
vakade över att rättvisa skulle råda. Åter kunde allmogen
liksom i gamle kung Göstas dagar »gå trygg och glad
till sitt arbete och sin näring». Och ej nog därmed:
landet hade än en gång fått en konung, som förstod sig
lika bra på att ge folket råd, hur åker och äng skulle
skötas och gruvornas skatter framletas, som att besluta,
när det gällde hela rikets väl eller ve.
»Hans namn, det vet han, är en tyranns.
Hans vandring är skonslöst hård
med rödjande yxa i Svea lands
förvildade örtagård.
De klyftige säga, att blott för sig
han vållat blodbad och inhemskt krig,
men fråga bonden för ro skull även,
vad han väl tror om den hårda näven!»
I Värmland, som hörde till Karls hertigdöme, kallades
han av bergsmännen för »Store Karl», och det berättas, »att
så länge själaringningen efter Store Karl varade, gräto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
