Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 254. Gustav II Adolf. Efter Anders Fryxell och Martin Weibull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har», sade man, »övervunnit lika många med tungan som
med svärdet.»
Hans minne var ganska starkt. Han lärde sig
under mannaåren rikets lagar med samma lätthet som under
ynglingaåren vetenskaper och språk. Han kände igen icke
blott de högre officerarna utan även många i de lägre
graderna, ja till och med många av de duktigaste soldaterna.
I hans hjärta bodde en sann och levande gudsfruktan,
som yttrade sig i både ord och gärning. Ofta fann hian
honom ensam läsande i den heliga skrift. »Jag söker»,
sade han, »att genom ordets begrundande stärka mig mot
onda lockelser.» Själv nedskrev han många av de
brukliga fältbönerna, och den ryktbara krigspsalmen
»Förfäras ej, du lilla hop!» anses vara författad av honom.
En med honom samtida hävdatecknare säger om honom:
»Konung Gustav Adolf är en herre, som börjar alla sina
företag med bön och därför slutar dem med tacksägelse.»
Och den, som stod honom närmast i livet, Axel
Oxenstierna, skriver: »Han var en herre, gudfruktig i alla sina
handlingar intill döden.»
Konungen hatade sysslolöshet. Själv var han outtröttlig
vid arbetet. Man såg honom redan som gosse sitta med
boken i hand långt in på nätterna. Flit och arbete
fordrade han ock av sina ämbetsmän, och med allvarliga ord
bestraffade han dem, om de gjorde sig skyldiga till lättja
och bekvämlighet.
Fogdarna hotades att få »betala med huvudet» eller »att
få repet till halsband» — inan känner igen sonen till Karl
IX! En officer skulle en gång uppföra några
fästningsverk men gick därmed både långsamt och lamt till väga.
Konungen blev missnöjd. Officeren anförde som ursäkt,
att jorden var så hårt tillfrusen, att man ej kunde gräva.
Konungen svarade: »Jorden är alltid frusen för lata svin»
— ett gammalt svenskt bondspråk, varmed både hans far
och farfar plägade möta dylika invändningar.
Gustav Adolfs iver och häftiga lynne gick dock ej sällan
till överdrifter. Det hände flera gånger, särskilt i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
