- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 3 och 4 /
997

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 256. Slaget vid Lytzen. Efter Anders Fryxell m. fl. med citat från Carl Snoilsky

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

högra flygeln utgjordes till största delen av rytteri under
konungens befäl. Den vänstra, vars befälhavare var hertig
Bernhard av ’VVeimar, bestod likaledes till största delen av
rytteri. Så väl mitt som flyglar voro indelade i små,
lättrörliga avdelningar. Framför första linjen stod artilleriet.
Andra linjen anfördes av Kniephausen.

I daggryningen höll svenska hären morgonbön och
uppstämde Luthers psalm »Vår Gud är oss en väldig borg».
En av konungens följeslagare bad honom, att han skulle
taga på sig ett harnesk, men han vägrade. En kula, som
satt kvar i axeln sedan striderna i Preussen, hindrade
honom nämligen att fritt röra sig, när han var klädd i den
tunga järnrustningen. »Gud är mitt harnesk», sade han.
Han klädde sig i älghudskyller och grå rock.

När allt var i ordning, satte konungen sig upp på en
vit springare, mönstrade hären och höll därvid ett kort
uppmuntringstal till trupperna, överallt mottogs han med
jubel. Då han vände åter till den högra flygeln och red
förbi det blå regementet, ropade han: »I dag, gossar, skola
vi segra och göra slut på alla våra besvär.» Soldaterna
svarade med dånande bifall: »Ja, ja!» Men plötsligt
tystnade jublet, och ett utrop av oro flög över deras läppar.
Konungens häst hade snavat, vilket i deras ögon
förebådade olycka. Men Gustav Adolf ryckte upp hästen med
tyglarna och fortsatte sin väg, vänligt hälsande åt alla
håll. Sedan han kommit tillbaka till högra flygeln, besteg
han samma bruna springare, som han ridit i slaget vid
Breitenfeld.

*



Gustav Adolf ville börja striden så snart som möjligt,
för att Pappenheim ej skulle hinna tillbaka, innan den var
avgjord. Men han måste vänta, ty dimman, som låg över
fältet, blev allt tätare, så att soldaterna knappt kunde se
sina närmaste grannar. Då tog konungen upp psalmen
»Förfäras ej, du lilla hop!» De soldater, som stodo
närmast, stämde in i sången. Flera och flera deltogo däri, allt
eftersom de ur töcknet fingo höra sina kamraters sång, och
slutligen instämde hela hären i denna konungens bön.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:14:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lffsp/34/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free