Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 259. »Den störste av våra okrönta krigshjältar.» För Läseboken av Carl Grimberg med citat från Carl Snoilsky - Johan Banérs barndom och ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framför honom utbredde sig Östersjövikarna, över vilka
det ena fartygst efter det andra ilade fram och försvann.
Till Tyskland sade man att dessa segel skyndade. Den
lille gossen hade spänt sin näsduk mellan
fönsterbågarna och lekte, att han också skulle segla ut till Tyskland.
Men mitt under ivern med sin glada lek föll han ut genom
fönstret. Det var över tolv meter till marken.
Systern och mostern ilade ned och funno lille Jan
liggande orörlig på rygg med det långa, ljusa håret utslaget.
De buro upp honom och lade honom till sängs men kunde
icke upptäcka den minsta blånad, och icke en blodsdroppe
syntes. Om en stund föll den lille i gråt och somnade.
När han vaknade,’ var han kry och berättade, hur allt
gått till. »Nu vet jag, var jag föll!» utbrast han och
pekade åt fönstret. »Där föll jag! — Då jag kom till
trumman,1 tänkte jag1: ’Nu dör du!’ Men då jag kom ner, stod
mosters örtagårdsmästare där. Jag bad honom så
vackert, att han skulle bära upp mig, men det ville han
inte.» I stället hade Jan sett örtagårdsmästaren, som hade
ljust hår och var klädd i vita kläder, flyga upp och sätta
sig på torklaven.2
Följande morgon stod den lille upp frisk och sund, som
om han aldrig gjort ett så farligt språng.
Händelsen väckte mycket uppseende och ansågs
allmänt som ett underverk. Man trodde, att den
vit-klädde, ljushårige örtagårdsmästaren med vingarna
varit en ängel, som burit gossen i sina armar och sakta och
varligt lagt ned honom på marken. När Gustav Adolf
sedermera fick höra händelsen omtalas, sade han till Johan
Banér: »Det syns, att du är bevarad till något stort.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
