Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 261. Erik Dahlberg. För Läseboken av Carl Grimberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dahlberg följde sin husbondes råd och trädde i tjänst hos
den överste, som hade högsta uppsikten över det svenska
be-fästningsväsendet i norra Tyskland. Tack vare sin
ovanliga skicklighet i att rita och beräkna blev han redan efter •
ett par månader utnämnd till officer. Dagboken vittnar
om att han nu kände sig stå vid en vändpunkt i sitt liv.
Han skriver: »Trädde alltså första gången i Kongl.
Majestäts krigstjänst och blev av en skrivare en soldat, vartill
den allerhögste Gud give lycka och välsignelse!»
Karl X tyckte bra om den hurtige unge ingenjören och
befordrade honom. Dahlberg fick i uppdrag att leda
befästningsarbeten av olika slag, undersöka de trakter, där armén
skulle tåga fram, och dylikt. Men en dag i mitten av
oktober 1656 var Erik Dahlberg plötsligt försvunnen — ingen
visste vart. Konungen lät sända ut truppavdelningar för
att leta efter honom, men den unge officeren var och
förblev borta. Vad hade hänt honom? Därom förtäljer hans
dagbok följande.
Han hade blivit smittad av den härjande pesten, och vid
en by i närheten av den preussiska staden Elbing vid
floden Weichsel tog sjukdomen överhand, så att han
förlorade medvetandet och började »tala i huvudyrslen». En
hel dag och två nätter red han »vilse i villande skog,
där varken människa eller väg var att finna. Och»,
fortsätter han, »som fast1 allt mitt förstånd och minne mig
var berövat, så kan jag mig icke allt påminna utan det
allena, att jag mina ögon icke kunde opphålla av sömn,
gjorde ej heller annat ,än sov på hästen, så att jag både
med huvudet och kroppen fastnade i grenar och buskar.
Ofta var jag på väg att falla av hästen, efter jag hade
släppt tygeln och hästen gick fort.2 Så steg jag ock
otaligt många gånger av hästen och lade mig på bara
marken att sova. Men som sömnen icke var naturlig,
vaknade jag mycket ofta som förskräckt opp, och då var hästen
ofta ett långt stycke ifrån mig. Jag förmådde icke att gå så
1 Nästan. — a Fortsatte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
