Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 264. Karl XI:s gemål, Ulrika Eleonora d. ä. För Läseboken av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig öppet till Sveriges fiender, och varken han eller
prinsessans moder ville lyssna till hennes bevekande böner att
bevara freden.
Sommaren avlöstes av höst och vinter, och i Köpenhamns
alla kyrkor sjöngos segerhymner, ty danskarna hade vunnit
den ena framgången efter den andra i kriget. Men den
unga prinsessan höll sig mest borta från segerfesterna.
Svåra stunder hade hon, då flera mäktiga furstar, bland
dem själve den tyske kejsaren, läto anhålla iom hlennes hand.
Med lock och pock ville fränderna förmå henne att uppgiva
tanken på kung Karl, och man försummade ej att viska
till henne, att denne å sin sida skiftat håg, och att
underhandlingar fördes om giftermål mellan honom och en
engelsk prinsessa. Inga övertalningar kunde dock förmå
Ulrika Eleonora att svika sitt en gång givna ord.
Krigsår följde på krigsår, lyckan vek från de danska
vapnen, och till Köpenhamn fördes skaror av sårade
krigare. Sjukhuset blev överfullt, och konungen måste vända
sig till goda människor i staden med bön om linne ocli
sängkläder, för att de stackars sårade ej skulle behöva
ligga på bara golvet. Då blev det med ens tomt i
prinsessans linnekammare, och tömd blev också handkassan. Allra
värst kändes det, när Ulrika Eleonora fick höra, hur de
svenska fångarna hade det. Inte kunde hon uthärda den
tanken, att kung Karls krigare skulle ligga där och lida nöd.
Men varifrån taga penningar? De värdefullaste smyckena
voro redan pantsatta, och nu återstod endast
förlovnings-ringen. Nå, så fick den också gå! Tack vare den, blev
mången svensk krigsmans öde i Köpenhamn mindre hårt.
Äntligen kom året 1679 med freden, vilken skulle
beseglas genom .giftermålet mellan Karl och (Ulrika. En
lysande beskickning med Johan Gyllenstierna i spetsen
kom till Köpenhamn för att avhämta prinsessan, och i
början av maj månad 1680 drog hon åstad därifrån, överallt
på hennes väg samlades folkskarorna omkring henne, ty
alla visste, att en frommare, ädlare prinsessa hade
Danmark ej ägt. Vemodigt kändes det ’att skiljas från brodern
och fosterlandet. »Men», sade honr »emedan jag nu anses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
