Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 265. Jesper Svedberg. För Läseboken av Carl Grimberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265. Jesper Svedberg.
I ett enkelt bergsmanshem i Dalarne växte Jesper
Svedberg upp i gammaldags tukt och gudsfruktan. När han på
äldre dagar såsom biskop såg tillbaka på sitt förflutna
liv, dröjde hans blick kärleksfullt vid moderns bild. Han
mindes med tacksamhet hennes »stränga upptuktan och
id-keliga, på knä till Gud gjorda böner för sina barn».
Vid sex års ålder råkade Jesper ut för en olycka, som fick
stor betydelse för honom. Det var vår, och han lekte
tillsammans med en broder vid kvarnrännan. Vattnet forsade
över bräddarna, och kvarnen gick med full fart. Brodern
roade sig med att gå över rännan på en av tvärstockarna.
Då skulle Jesper förstås vara lika duktig och gjorde efter
försöket men föll i kvarnrännan, drev med strömmen och
fastnade med fotterna mellan hjulet och rännan, så att
kvarnen stannade. Där låg han väl en timme, och då han
slutligen drogs fram, kunde man icke se tecken till liv
i honom. Men omsider kom han, förunderligt nog, till
sans igen. Den händelsen kunde Svedberg aldrig förgäta.
Det var, säger han, Guds beskydd och de heliga
änglarnas vård, som räddat honom, och han glömde sedan jaldrig
att morgon och afton befalla sig i Guds händer.
Som ung student kom Svedberg till Lunds universitet.
Men där var det nära, att han alldeles glömt bort alla fars
och mors förmaningar till flärdlöshet. Han säger själv:
»Jag lade mig till med en lång, svart peruk — svart och
lång var jag själv — jämväl en stor och lång värja och
axelgehäng, isom de världslige då brukade, så att jag tyckte
ingen vara min like. Alla skulle ur vägen för mig och lyfta
djupt på hatten för mig».
Efter en tid for Jesper Svedberg till Uppsala för att där
fortsätta sina studier. Mäkta fin och ’belåten uppvaktade
han nu teologie professor Brunnerus. Men den fromme,
allvarlige mannen betraktade honom med stora ögon och fråga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
