Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 282. Blomsterkonungen. För Läseboken av Carl Grimberg - Linnæus’ lapska resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fadern menade dock, att sonen hade endast sig själv att
sörja för. »Finner du det bliva till din framtida befordran»,
sade den gamle prästmannen, »så anropa Gud om hjälp!
Han är allestädes, även i de vildaste fjällar. Förtrösta på
honom! Mina böner till Gud skola följa dig.»
Medel lyckades Linnaeus efter åtskilliga svårigheter få,
och en majdag, »när hela marken begynte fägna sig och
le, när björklövet sprang och lärkan sjöng darrande i
luften», gav sig studenten i väg från Uppsala.
Ända till Umeå hade Linnasus banade vägar att följa.
Men där var det att ge sig ut i ödemarken, ty nu gick färden
in i det stora okända, till Lycksele lappmark. Han färdades
uppför Ume älv i lappbåt, en s. k. håp, genom en
storslagen natur med grönskande björkar och rik blomsterprakt.
Han fick se trakter med de skönaste timmerträd och
undrade flera gånger, om man ej skulle kunna draga någon
nytta av dessa omätliga skogar.
Förbi forsarna färdades man på det viset, att roddaren
vände den lätta håpen över huvudet och kilade med
denna börda över »berg och dalar, att raggen knappt
honom följa skulle».
Till sist måste Linnaeus och hans följeslagare, en svensk
nybyggare, lämna håpen och begiva sig rätt in i
skogen för att få reda på någon lapp, som kunde föra dem
vidare. De måste hoppa från tuva till tuva, emellanåt vada
genom iskallt vatten, som räckte dem över magen, och
göra stora omvägar kring bottenlösa myrar. Ett helt dygn
vandrade de på detta sätt.
Slutligen fingo de syn på en mänsklig varelse — »jag
visste ej, om det var man eller kvinna», skriver Linnaeus.
»Hon såg ut helt liten. Ansiktet var helt svartbrunt av
rök, ögonen bruna, lysandes, ögonbrynen svarta, håret helt
becksvart och omkring huvudet nedslaget. Härpå satt en
röd, platt mössa; kjortelen var grå. Jag blev rädd av
hennes första åskådande. Hon talar dock till mig med
tveksamhet och medömkan: ’Ö, tu stackars karl, vad för en svår
ödets villkor har drivit tig hit, dit ingen förr vågat sig
— jag har ännu ej sett främmat. Tu stackars karl, hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
