Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 290. Rutger Maclean och enskiftet. Efter P. von Möller - 291. *Soldatgossen. Av Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej på att bland de många, som anlagt dessa trevliga
nybyggen, blott en eller annan hann uppleva deras fullbordan.
Men den stora reformen har blivit genomförd, storverket är
fullbordat.»
Efter P von Möller.
291. Soldatgossen.
Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann.
Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.
Hans hela värld var ärans fält.
Där stod han glad, var han sig ställt,
i eld, i blod, i frost, i svält.
Han var min fader, han.
Jag var ett barn, när han drog bort, se’n fridens dag
var slut.
Dock minns jag än hans stolta gång, jag minns den var
minut,
hans hatt, hans plym, den bruna hyn
och skuggan från hans ögonbryn;
nej, aldrig går det ur min syn, ’
hur härlig han såg ut.
Det hördes snart från höga nord, när hären ryckte ned,
hur han var käck, hur han var stark, hur i var strid han
stred.
Så sad’s, han fått medalj också;
det spordes snart, att han fått två.
Ack, tänkte jag i hjärtat då,
den som fick vara med!
Och vintern gick, och drivan smalt, och det var lust och vår.
Då kom ett bud: »Din fader dött, han dog för ädla sår.»
Jag tänkte då, jag vet ej vad,
var stundom ängslig, stundom glad.
Men mor, hon grät tre dar å rad,
så blev hon lagd på bår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
