Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 296. Ur byskomakaren Jonas Stolts minnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ten av Oskarshamn, utan märkligare tilldragelser, men
han hade gåvan att se det intressanta även i det lilla,
i folkets seder och bruk, arbete och redskap i de bygder,
där han vandrade omkring som skomakare och spelman.
Allt detta var sådant, som de flesta inte tyckte var
något märkvärdigt, därför att de voro vana vid det, men
Jonas Stolt fann det alltsammans värt att antecknas,
och för hans anteckningar äro vi, som leya ett
århundrade senare, honom stor tack skyldiga.
Låt oss höra, hur han beskriver livet inomhus i bondens
stuga år 1820!
»Om du, ungdom, kunde föreställa dig, huru det såg
ut i ett sådant hus höst eller vinter, och kunde se
bränneri-rörelsen1 med all dess slabb, os och imma, ävenså bryggeriet
och linhanteringen med dess fjun och damm och så hönsen
och annat mera! Därtill må du veta, att golvet aldrig
skurades, utan då det var allt för tokigt, slogs ett par skopor
vatteft däröver, sedan sopades med den styva kvasten,
varpå alltsammans föstes till dörren, östes upp i en stäva
och bars ut.
Om helgdagarna var huset uppsnyggat och golvet
överstrött med en hop sand. Vid särskilt högtidliga tillfällen
ströddes hackat granris på det, och då lades i} spiseln
sådana stora vedklumpar, som yxan icke kunde sönderdela.
Hönsburen var en möbel, som fanns i nästan varje hus,
och för dem, som voro vana därvid, var det en oumbärlig
sak, ty tuppen gol sin vissa tid, och därav hade folket,
som allmänt begagnade ottan, en god r,ä,ttelse.
Dessa ofredliga husdjur, som störde hemfriden i alla
vrår, måste skyddas inomhus över vintern. Det gick
tämligen bra, så länge de sutto tysta i sin bur och sluppo ut
endast en gång om dagen, då det kastades för dem en näve
korn. Men när våren kom, så väsnades de och skreko
förskräckligt. Om de då voro ett halvt dussin, så hunno de
att vara i var vrå, flaxa upp och ned, välta omkull fat
och tallrikar och göra all den förtret de kunde. Och
dessutom hade de ingen blygsel för att smutsa, var de voro,
1 Den s. k. husbehovsbr&nningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
