Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 308. Ett emigrationsäventyr. Efter Gösta Olzon och offentliggjorda aktstycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lar börjar strömma in genom de otäta väggarna, finns
för det stora flertalet ingen annan utväg än att ge sig upp
på stugtaket. Men ej ens där är man i säkerhet. Vattnet
stiger snabbt; inom en knapp halvtimme skall det ha nått
taket. Av ett par stockar, som flyta kring, jämte några
bräder och grenar lyckas man göra sig en bristfällig flotte,
och på denna kan man efter långa och svåra anstr,ä,ngningar
taga sig över till ett av de stora träden invid stugan.
Man vågar icke tänka sig följden, om även denna sista
tillflyktsort skulle svika. Med ångestfyllda ögon söker
man följa vattnets stigning. Tum för tum går det uppför
den tjocka stammen. Allt efter som dagen bryter in,
tycker man sig dock märka, att stigningen blir mindre.
Och till sist har den upphört.
Man är räddad för ögonblicket, men belägenheten är
icke desto mindre förtvivlad. Har grannen en kanot, i
vilken han själv lyckats rädda sig, kanske han kommer och
bringar hjälp. Annars blir det att sitta kvar och vänta,
tills vattnet sjunker undan. Men detta dröjer. En dag
går och en lång, fruktansvärd natt. Och ännu har vattnet
icke sänkt sig en tum. Hur skall detta sluta ? Av den
smula mat man fick med sig finns så gott som ingenting
kvar, och barnen gråta av hunger.
Under den följande dagen börjar vattnet sjunka, men
det går icke fort, och man börjar snart få klart för sigj,
att man har ännu en natt att tillbringa uppe i trädet, utan
mat, med mörkret becksvart omkring sig och en fuktig
kyla uppstigande från vattnet inunder. Man spanar, så
långt ögat når, och så länge dagsljuset räcker, för att
se, om inte någon kanot skall komma till platsen. Men
ingen syns.
När morgonen gryr på nytt, har vattnet sjunkit undan
betydligt, men först mot kvällen är marken fri, och man
kan taga sig ned ur trädet.
Uthungrade, dödströtta och med lemmar värkande efter
det långa, obekväma vistandet i trädet se kolonisten och
hans familj endast några spillror kvar av det lilla de ägde.
Att få komma hem till Sverige igen blev nu de ut-
79 — 221104. Läseboken, Parallell uppl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
