Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 314. Erik Gustav Geijer. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på att taga examen så snart som möjligt för att sedan kunna
skaffa sig en bra plats.
Föräldrarna önskade, att Erik Gustav skulle bli färdig med
sina studier till 1803 års doktorspromotion. Det var första
gången ynglingen i någon viktigare sak var av annan
mening än föräldrarna, men han hunde ej, ville ej lova detta,
ty han kände sig ännu så oklar och omogen. I stället
lovade han att vara ännu sparsammare än förut. Så
började han också kunna bidraga till sitt uppehälle genom att
ge lektioner, och när han därjämte lovade att taga hand om
två av bröderna, som även skulle studera i Uppsala, gav
fadern med sig.
Under Geijers studieår var det rätt oroligt i Uppsala.
Nya, frisinnade idéer började spridas bland studenterna, men
de väckte oro bland professorerna och hos regeringen i
Stockholm. Geijer slöt sig förstås till de unga och räknades,
såsom vi få se, till de »misstänkta». Men för att räknas dit
behövde man under Gustav IV Adolfs skuggrädda regering
ej ha gjort sig skyldig till mer än ett frimodigt ord.
Då Geijer sommaren 1803 vistades hemma, beslöts det,
att han skulle för någon tid söka en informatorsbefattning
i ett förnämt hus. En gammal god vän till familjen skrev
till en bekant från ungdomsåren, riksrådet Ramel, och
rekommenderade den unge studenten till det bästa. Men
svaret från den förnäme mannen blev, att han ej ansåg sig kunna
mottaga den unge studenten i sitt hem, ty han hade genom
efterforskningar i Uppsala fått veta, att Erik Gustav »var
en yngling utan stadga».
Den hederlige, bottenärlige Erik Gustav kände sig utpekad
och skymfad inför hela världen. Men i stället för att klaga
över vad som hänt beslöt han att i handling visa, hur
orättvist omdömet var, hur litet man kände honom. Han
bestämde sig för att med en skrift tävla i Svenska akademien.
I sina »Minnen» berättar han själv, hur alltsammans gick till.
»Rädd och med största hemlighet gick jag till verket. Jag
visste ej ens, då tanken uppstod, vilket prisämne var utsatt
för året. Det skulle stå i Post- och inrikestidningar, vilken,
efter att ha gjort sin rund i socknen, stannade i prästgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
