Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 315. Ur Geijers diktning - *Den lille kolargossen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tralala! Friskt sinne som fågeln i flykt!
Nu vill jag springa och sjunga.
Hu! Utur berget det svarar så styggt,
och orden de komma så tunga.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Ack, vore jag väl hos min gamle far!
Jag björnen hör brumma och sjunga;
och björnen, han är den starkaste karl
och skonar varken gamla eller unga.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Och skuggan faller så tjock, så tjock
som en fäll över ensamma leden,
det tassar, det braskar över sten och stock,
och trollena träda på heden.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Ack, Gud, där är ett, där är två — i sitt garn
de mig ta — se, hur granna de svinga!
De vinka — Gud tröste mig, fattiga barn!
Här gäller för livet att springa.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Och natten, den nedsteg, och timmen blev sen,
och viilare och villare blev leden.
Det tassar, det rasslar över stock och sten:
den lille springer på heden.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Med pickande hjärta, med rosblommand’ kind
vid milan hos sin far han faller ner.
»Välkommen, välkommen, kär’ sonen min!» —
»Ack, jag har sett trollen och väl mer!
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
