Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 317. Ur Tegnérs diktning - *Avsked till min lyra - 318. Johan Olov Wallin. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den dag skall komma, då utur min aska
en skald skall uppstå för att sjunga ut
i slag, som klinga, uti toner raska,
vad jag ej hunnit, förr’n min kraft tog slut,
vad stort och ädelt i det nordanländska,
som återstår ännu, det väldiga, det svenska. —
Farväl! Jag slutar, där jag börjat har.
Farväl, du dikt, som verklighet mig var
och livets liv och evighetens kärna!
Jag skiljs från dig, fast jag ej skiljes gärna.
Det bliver sent, I bröder! Dock en gång
farväl och avsked må på jorden stanna.
Farväl, farväl! Skilsmässan blir ej lång.
Förvissna, Febi lager, på min panna,
dö på min tunga, du min sista sång!
318. Johan Olov Wallin.
Mot slutet av 1700-talet fanns det i Stora Tuna socken
i Dalarne en liten syskonskara, som växte upp i fattigdom
och försakelse men också i härdande arbete och frisk lek
ute på fält eller i skog. Far låg ute i kriget med ryssen, och
mor, som hade så mycket att tänka på och ställa med,
frågade sig mången gång med bävan, hur hon skulle kunna
fostra sina söner och döttrar till duktiga, redbara svenska
män och kvinnor. Hurtiga och friska voro de utom den
äldste, Johan Olov, som inte orkade springa och rasa som
syskonen. Men så kunde han i stället så mycket säkrare
läsa i bok, och mången kväll, då modern greps av oro för
maken därute i kriget, fick han läsa högt för henne den ena
trösterika psalmen efter den andra ur den gamla
psalmboken.
En dag på hösten 1788 kom en nioårig gosse vandrande
in till Falun med ett stort matskrin i handen. Det var
Johan Olov Wallin, som nu skulle börja skolan i staden.
Inte visste föräldrarna egentligen, hur de skulle kunna
83 — 221105. Läseboken, Parallelluppl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
