Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 322. Johan Ludvig Runeberg. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för honom, ja, för hela Finland, att han förflyttades in i de
tysta skogarnas, de öde viddernas, de tusen sjöarnas land.
Hittills hade ju Runeberg lärt känna nästan endast den
svenska kustbefolkningen. Nu skulle han få göra bekantskap
med livet i en äkta finnbygd. Länge dröjde det emellertid
ej, innan han »slog rot» i den nya omgivningen. Han
hänfördes av den vilda, härliga naturen, och ju mer han lärde
känna det enkla, idoga, härdade folket, som odlade sin magra
teg och i hårda tider utan att klaga blandade bark i brödet,
ju mer lärde han sig älska och beundra det. Snart var han
hemmastadd i stugorna långt inne i skogarna eller ute på mon.
Finskt landskap.
Mycket väl trivdes han hos familjerna Enehjelm och
Danielson. Hos den förra fick han för första gången höra en
deltagare i sista kriget, kapten Enehjelm själv, berätta om
dessa ofärdsår. Men på gården fanns även en annan
person, som kunde förtälja om den tiden. Det var den gamle
Pelander, en f. d. underofficer, som på långt håll var släkt
med Enehjelms, och som nu fått en fristad hos dem. Han
satt där i sin lilla stuga och knöt nät eller spritade fjäder, och
i början roade sig den unge informatorn med att gyckla
litet smått med den knarrige gubben, såsom vi höra
Runeberg själv berätta det i dikten »Fänrik Stål». Men de båda
blevo snart de bästa vänner, och kväll efter kväll satt
den unge studenten och hörde på, när gubben berättade om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
