Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 324. Ur C. V. A. Strandbergs diktning - *De små nattvardsbarnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men det, som gav förtröstan och löste deras fot,
var den där strålgestalten i ramen mitt emot,
som stod i ljus från ovan och till nedan,
som sken i sida kläder, förklarad, allvarsam,
som sträckte handen mot dem och lockade dem fram
och tog ej sina ögon från dem sedan.
Nu ljödo orgelns toner och röster däribland.
För altaret kom prästen med guldpatén1 i hand,
och kallelsen till nattvardsbordet hördes.
Från alla håll de bjudna beredde sig att gå,
men ingen lade märke till barnen, till de två,
som uppåt koret nu med strömmen fördes.
Ändock de späda stodo ett stycke längre bort,
de lyckades att skönja sin moder inom kort,
som knäföll, nedböjd över altarringen.
Yid denna kära upptäckt de smögo ljudlöst hän
och sjönko jämte henne på sina mjuka knän
som små keruber, vilka hoplagt vingen.
De visste icke bättre, som väl förlåtligt var,
än tränga sig tillhopa emellan mor och far,
där knappt de nådde upp till stödjeranden.
Men ack! Så små de voro, kyrkvaktarn såg dem, han,
och tog sig utan omsvep de vilsekomna an
samt förde dem ur trängseln bort vid handen.
Visst ryckte det i läppen, men det fanns ingen råd:
ännu var det ej dukat för dem av himmelsk nåd,
de voro icke kallade den dagen.
De följde gubben genast, om också under gråt,
men sågo sig tillbaka var gång de kommo åt
och mötte då de himlaburna dragen.
1 Det fat, på vilket nattvardsbrödet ligger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
