Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 325. Viktor Rydberg. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydberg.
Efter målning av Alb. Edelfelt.
sin grönska, syrenträdet med sina blommor. Även snöfallet
var vackert och drivorna, som därav uppstodo.» Kärast och
dyrbarast av allting här på jorden var honom dock modern.
»Allra mest fröjdade mig min moders anlete», säger han själv.
Hur höll hon inte också av sin lille gosse! Ofta tog hon
honom i knäet och talade med honom om Gud, som råder
över allt och är en Fader för alla. Ja, fastän han var bara
en liten pilt, kunde hon lära honom fatta, att människan
har en odödlig själ, som lever kvar, när hennes kropp myllas
ned i den mörka jorden. Det var, som om Viktor Rydbergs
mor anat, att hon snart skulle gå ifrån sin lille gosse.
Därför ville hon lära honom sin egen tro: att även om hon för
alltid vore borta ur hans åsyn, så kunde likväl hennes ande
vara nära honom och se och älska honom. Den lärdomen
glömde gossen aldrig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
