Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 329. Ur August Strindbergs författarskap - Stora grusharpan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Se på den», sa’ ålkusan, »så ska du få lära dig världens
ondska och försåt... Se nu på’n: han har en piska i hand;
och så kastar han ut snärten — där är den. Så kommer
kläppen, som drar neråt. Där är den. Men så kommer haken
med en orm på. Det är den, som du inte ska ta i mun, för
då är du fast. Nå, det är bara dumma abborrar och mörtar,
som låter narra sig. Så nu vet du det.»
Men nu började tångskogen med musslor och snäckor att
gunga; och det hördes ett plaskande och trummande, och så
sköt en stor röd valfisk fram över deras huven. Han hade
en stjärtfena lik en korkskruv, som han arbetade med.
»Det är ångbåten!» sa’ den gamle ålkusan. »Maka åt dig!»
Ja, så blev det ett fasans buller däroppe. Det trampade
och klampade, när de byggde bro på två sekunder mellan
båten och land. Men det var svårt att se, för de släppte ut
sot och oljor däroppe.
Det var något mycket tungt på bron, så att den skrek,
och några karlar satte i att sjunga:
»Åh baxa med den! — För hå, hej med den! — Åh, samsa
tag! — För hå, hej med den! — Åh, jämka me’n! —För
hej med den!»
Nu skedde något, som var alldeles obeskrivligt. Först lät
det, som när sextio dalkarlar spräcka ved. Så öppnades en
grop i vattnet, som räckte ända ner på sjöbotten, och mellan
tre stenar stod ett svart skåp, som sjöng och spelte, så det
klingade och klangade, alldeles intill ålkusan och hennes son,
vilka gåvo sig ut på djupet.
Nu hördes en röst oppifrån, som skrek:
»Tre famnars vatten! Det går inte. Låt’ en ligga, för det
lönar inte ta opp det gamla skrället, som kostar mer i lagning,
än det är värt.»
Det var bergmästaren, som fått sitt pianino i sjön.
Så blev det tyst. Stora rödfisken slog sig ut med
skruvfenan, och det blev ändå tystare. Men när solen gått ner,
började blåsten. Svarta skåpet neri tångskogen gungade och
dunkade mot stenarne. Och vid varje stöt spelade det till,
så att fiskarne i trakten kommo simmande för att se och
höra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
