Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 329. Ur August Strindbergs författarskap - *Ur »Mäster Olov» - Akt II. I Storkyrkans sakristia - Scen IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Modern.
Det sörjer jag ej, ty han, som tillstäder
min bön, han fattar så gott latinet.
Om blott man stoppar sitt högmod i skrinet
och ej vill förstå, vad ej skall förstås,
så kan en ärlig bön ej försmås.
(Tager upp ett breviar.1)
Säg mig, Olof, minns du en legend
här står Om Riddaren och Liljobladet?
Olof.
I Mariasagan? Den är nog känd
och Den märkliga Drömmen och Jeronimus i badet.
Jag kan dem alla. — Ack, har du den kvar,
den gamla bokei/ du ärvde av far?
Modern.
Det dyraste jag äger.
Olof.
På äkta pergament
med målade bilder och munkapränt...
Modern.
Ack, läs mig den sagan, förrän det ringer!
Olof.
Käraste mor, jag hör man springer
därute redan.
Modern.
Du hörde nog fel.
Det brådskar ej, förrän orgornas spel
oss manar. Nej, Olof, du är för stolt,
du vuxit ur din barntro som ur din kolt.
Och enfaldigt tycks dig, vad än kan hugsvala
den gamlas sinne —
Olof.
Du får ej så tala
och icke tro, att jag glömt, det du
tog från dig själv för att låta mig lära.
1 Bönbok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
