Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 330. Ur A. U. Bååths diktning - *Modern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon ser, om riktigt rätt på ett hår
vågens darrande tnnga står.
Och kan hon rädda ett korn av sitt snns,
då lyser det fram nr skrynklorna ljus.
Man vet, att aldrig ännu det skett,
hon över vikten en smula gett.
Och väl, det känner i byn envar,
hon ej sin like i snålhet har.
När röken drager där runtikring
vid middagstid sin blåa ring,
ur hennes skorsten, där vit den står,
ej minsta ringel av rök det slår.
Fastän, när hon trälat dagen ut,
sitt kryande kaffe hon får till slut,
man vet, att drycken av sump hon tar,
så länge en doft av smak finns kvar.
Man vet, att hon har en enda son,
som kommer var sommar långt ifrån.
Då ser man skymta ofta nog
hans vita mössa i mark och skog.
Då ser man ock från gummans kök
var middag stiga blånande rök.
Hon prytt hans kammar med vit gardin,
och ingen vet, hur den hålles fin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
