Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 331. Verner von Heidenstam. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är konungen. Nästan i varje novell möta vi, om icke honom
själv så dock det underbara inflytande, som utgick från honom.
Gåtfull, halsstarrig, järnhård står han för sitt folk men
rättfärdig och kämpande för en rättfärdig sak. Och så älskar
innerst det svenska folket rättfärdigheten, att den man, som
för svärdet för denna sak, kan få detta folk med sig ända
fram till undergångens brant. På avstånd ifrån konungen
kan man kanske knota och till och med göra upp planer
att störta honom, men när man kommer i hans närhet eller
ser, att någon fara hotar honom, är man beredd att utan
tvekan offra livet för honom.
Ȁr det inte undret med den fursten, att ingen kan hata
honom?» säger i »En hjältes likfärd» en av männen på vägen,
där sorgetåget går fram. »Två förbittrade människor kunna
inte mötas och tadla honom, utan att de begynna tvivla på
sina egna ord, när de åtskiljas, och nästa gång de träffas,
tala de om honom med blottade huvud. Äro då vi själva
dårarna?.... Ser ni, kamrater, ibland lägga vi en
människa på den ena vågskålen och all vår klokenskap på
den andra, men ändå märka vi, att vågen står lika stilla.
Vet ni, vad det betyder? Det betyder, att hos den
människan finns en droppe av den eviga rättfärdigheten, ty den
droppen är tyngre än guld och bly, och vi ha inga vikter
att väga den. Må vi till järnlod omstöpa allt, vad vi mena,
att den människan förbrutit, klar ligger dock den droppen
på hennes panna — och vågen rör sig icke.»
Några av de finaste och mest gripande novellerna i
»Karolinerna» behandla de fångna krigarnas öden. Tusentals mil
skilja dem från hemlandet, det karga och väna, och de våga
knappt nämna för varandra ordet hem, ty de veta, att då
kan det hända, att den starkaste bland dem ej längre är i
stånd att betvinga ångesten och hemlängtan, som suger ut
livslusten ur dem. Men så en gång brister det löst.
»Hemma . . .», mumlar en av dem, en ung kornett. »Inte
sant, du har också grubblat på det ordet.... Du har gått
och upprepat det stilla för dig själv... hemma, hemma!
Det börjar med att barnet räknar spikarna och kvistarna i
golvet.... Hemmet, ser du, det är något, som begynner med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
