Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 334. Ur Selma Lagerlöfs författarskap - En julgäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
band och sina nötta skruvar och det buckliga valthornet
med urblekta tofsar och snören flyttades upp på den
skräpiga vinden, och dammet lade sig tumstjockt över de långa,
järnbeslagna fiollådorna. Men ju mindre den lille Ruster
fick att göra med flöjten och notpennan, desto mer måste
han sköta om lomflaskan, och till sist blev han rent
försupen. Det var stor synd om den lille Ruster.
An så länge blev han mottagen på herrgårdarna som en
gammal vän, men det var jämmer, då han kom, och glädje,
då han gick. Det luktade snusk och brännvin om honom,
och bara han hade fått ett par supar eller en toddy, blev
han oredig och berättade otrevliga historier. Han var de
gästfria gårdarnas plåga.
En jul gick han till Lövdala, där Liljecrona, den store
fiolspelarn, hade sitt hem. Liljecrona hade också varit en av
Ekeby kavaljer erna, men efter majorskans död drog han till sin
goda gård, Lövdala, och,förblev där. Nu kom Ruster till
honom dagarna före julaftonen, mitt i stöket, och begärde
arbete. Liljecrona gav honom litet notskrivning att syssla med.
»Du skulle hellre ha låtit honom gå genast», sade hustrun.
»Nu drar han nog ut så länge med detta, att vi måste
behålla honom här över julafton.»
»Någonstans måste han ju vara», svarade Liljecrona. Och
han bjöd Ruster på toddy och brännvin, höll honom sällskap
och levde om hela Ekebytiden med honom. Men han var
förstämd och leddes vid honom, han som alla de andra, fast
han inte ville låta märka det, ty gammal vänskap och
gästfrihet voro honom heliga.
I Liljecronas hem hade de nu i tre veckors tid rustat
sig för att taga emot julen. De hade levat i otrevnad och
brådska, vakat sina ögon röda vid talgljus och törstickor,1
frusit i boden vid köttsaltningen och i brygghuset vid
ölbrygden. Men såväl husfrun som tjänstfolket hade
underkastat sig det alltsammans utan knot, för de visste, att då
alla sysslor voro slutade och den heliga kvällen ingick, skulle
en ljuv förtrollning sänka sig över dem. Julen skulle verka,
att skämt och gyckel, rim och lustigheter skulle komma dem
1 Torrved sstickor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
