Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 334. Ur Selma Lagerlöfs författarskap - En julgäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
likt en mörk sky över hans huvad. Vad menade Liljecrona?
Skulle han stanna, därför att han inte hade andra ställen
att fara till? A, tänk bara, hur de sutto och väntade på
honom på de stora järnbruken i Bro socken! Gästrummet
var i ordning, välkomstbägaren fylld. Han hade en sådan
brådska. Han visste bara inte, till vem han skulle resa först.
»Bevars väl», svarade Liljecrona, »du skall nog få fara.»
Efter middagen lånade den lille Ruster häst och släde,
päls och fäll. Drängen från Lövdala skulle skjutsa honom
till något ställe i Bro och köra raskt undan, för det såg ut
att bli yrväder.
Ingen trodde, att han var väntad, eller att det fanns ett
enda ställe i trakten, där han var välkommen. Men de ville
så gärna bli av med honom, att de fördolde detta för sig
och läto honom fara. »Han har själv velat det», sade de.
Och så tänkte de, att nu ville de vara glada.
Men då de vid femtiden samlades i salen för att dricka
te och dansa omkring julgranen, var Liljecrona tyst och
förstämd. Han satte sig inte på äventyrsbänken, han rörde inte
vid te eller punsch, han mindes ingen polska, fiolen var i olag.
De, som kunde leka och dansa, finge göra det utan honom.
Då blev hustrun orolig, barnen blevo missnöjda, allt i hela
huset gick på tok. Det var den bedrövligaste julafton.
Gröten skar sig, ljusen fräste, veden rykte, vinden rörde
upp yrväder och blåste bitter köld in i rummen. Drängen,
som -skjutsade Ruster, kom inte hem. Hushållerskan grät,
och pigorna grälade.
Äntligen påminde sig Liljecrona, att ingen kärve hade
blivit utsatt åt sparvarna, och han klagade högt över alla
kvinnorna omkring honom, som övergåvo gammal sed och
voro nymodiga och hjärtlösa. Men de förstodo nogv att det,
som pinade honom, var samvetskval över att han hade låtit
den lille Ruster resa bort från hans hem på själva julaftonen.
Bäst det var, gick han in i sitt rum, stängde dörren och
började spela, såsom han inte hade spelat, sedan han hade
upphört att vandra. Det var hat och hån, det var längtan
och storm. »Ni tänkte binda mig, men ni skall smida om
edra fjättrar. Ni tänkte göra mig småsinnad som ni själva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
