Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 337. Valda stycken av nyare svenska diktare - Mor Malenas höna. Av »Ernst Ahlgren» (Victoria Benedictsson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med smal hals och iklädd en frånvuxen gammal tröja, som
inte nådde dit den skulle, samt ett par slubbiga
mollskinns-byxor, vilka hade blivit avklippta på längden för hans bruk,
men vilkas ovandel skulle ha passat åt en vuxen karl. Denne
lovande ungdom stack sällan sin näsa ut om stugans knut,
emedan han osvikligt väckte folkets jubel genom sin
byx-ovandel, och han tyckte inte om offentligheten. Han var för
finkänslig för den. Vare därmed inte sagt, att han saknade
talang. Han besatt tvärtom en alldeles eminent1 begåvning i
sin genre2 — det var också det enda han ägde —: han kunde
härma hönan. Han ställde sig i position3 mitt på golvet, och
vadhelst hönan tog sig till, det gjorde han efter. Särskilt
hade han tillägnat sig en färdighet i att sprätta.
Han hade ett par långa skor, torra av brist på smörja och
med breda, uppfläkta nosar, där tårna borde ha tittat fram,
om de hade nått så långt. Och med de skorna sprätte han.
Det var ett himmelens under, att de blev på, men på blev
de. När han så stoppade händerna i sina oformliga
byxfickor, svängde med kroppen och skrapade golvet med sina
långa labbar, då kom det i själva hans uppsyn och halsens
sträckning någonting, som på ett utmanande oförskämt sätt
liknade hönan. Ja, vid de tider, då hon fällde fjäder och
ingen uppstående stjärt hade, var det inte så utan, att själva
hans figur hade en likhet med hennes. Hur det nu var, så
kunde han få de andra ungarna att ligga dubbla av skratt,
kanske inte bara åt hans prestationer4 utan ännu mer åt den
harm de antogs väcka hos hönans ägarinna. Denna gav
honom endast sitt tysta förakt men innerst inne med hat i
sitt hjärta. Det är dock möjligt, att vad mor Malena tog
som hån, inte var annat än hans ungdoms inneboende
livsglädje eller ett oskyldigt tidsfördriv.
Han drog emellertid nytta av alla hönans små svagheter
och förlöjligade dem. Ibland kacklade hon till högst
omotiverat5 och började springa omkring i rummet på ett
narraktigt sätt, som verkligen inte anstod en ärbar gammal
hönsmatrona. Pojkby tingen kunde göra detta efter med ut-
1 Utomordentlig. — 2 I sitt slag. — 8 Intog ställning. — 4 Förevisningar.
— 5 Utan anledning.
93—221105. Läseboken. Parallelluppl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
