Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 337. Valda stycken av nyare svenska diktare - Mor Malenas höna. Av »Ernst Ahlgren» (Victoria Benedictsson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara hur elak som helst emot människor, men emot djur var
han till ytterlighet blödig. Om det så inte var mer än en
tordyvel, som hade fallit på rygg och låg och spelade i luften
med sina makliga ben, så måste han böja sig ned och med
ett långt, stönande »a-ah» hjälpa honom på fötter igen med
sitt styva pekfinger. När han nu slog efter hönan, hade han
mor Malena i sina tankar, men när han hade träffat, fanns
det ingenting annat än det misshandlade djuret. Allt hade
varit ett ögonblicks verk, och innan han hade hunnit företa
sig något, hade hönan, flaxande med vingarna och med det
avslagna benet dinglande vid sidan, flyktat till en stor rishög,
som låg i ett hörn av gården, och vari hon stum och utan
en klagan hasade sig in. Därifrån kunde hon, om hon
orkade och ville, krypa ut under planket och komma hem till
sitt igen. Så långt var allt gott och väl, men Nils Mattsson
mådde ordentligt illa, och med ångerns tagg i sitt hjärta
gick han in i stugan.
När mor Malena senare på eftermiddagen, bort emot kvällen,
kom för att fråga efter sin höna, var han emellertid morsk
nog, stod på gården och rökte pipa.
Först tittade mor Malena endast inom porten, och han
låtsade inte se henne utan stod stilla på den av en kvarnsten
bildade förstutrappan, betänkande sig på vad han skulle
säga.
Mor Malena var lång och stor, men genom en ödets ironi
råkade hon alltid få kjolar, som hade sytts till små
fruntimmer, vilket gjorde, att de oftast släppte en halv aln opp
på benet. Och vilka ben! Det fanns varken vador eller
smalben. De var som timrade av gott virke, rakt opp och
ned, utan onödiga grannlåter, bastanta att gå på fast inte
prydliga att se till. På avstånd såg det ut, som om hon kom
gående på styltor, i synnerhet som hennes träskor hade en
för dem egendomlig form, uppslitna på klackarna ända ned
till marken och ännu som nya vid tårna, som därav kom att
stå högre, så att fotbladet fick utseendet av att helt enkelt
vara ett stycke av benet, tillplattat i hast och vikt efter
behov, ingenting vidare, intet onödigt fjäsk med vrist eller så.
Nu kom hon in på gården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
