Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 339. Nutida svenska konstnärer. Av Carl G. Laurin - Georg von Rosen - Carl Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Genom att efterbilda de gamla nordiska hjältesångernas
form ger skalden åt dem, som känna till den diktformen, en
stark fornnordisk stämning. På liknande sätt är det med
den bildande konstens verk. Man kan tycka, att en grekisk
gudinna av Sergel är vacker, utan att man för övrigt vet
mycket om den, som statyn föreställer. Något mera nöje har
man, om man vet, vilka egenskaper gudinnan skall vara
sinnebild för, och ännu mera intressant blir statyn för den,
som kan se, hur Sergel t. ex. i utförandet av draperiet har
tagit forngrekiska statyer till mönster, och hur ansiktets
form talar om fransk påverkan. Vet jag allt detta, blir min
njutning av konstverket djupare och fylligare. Men hur
orimligt är det ej då att begära, att man på några
ögonblick skall kunna begripa och bedöma ett konstverk,
isynnerhet om man betänker, att det för en stor konstnär
kanske tagit åratal att frambringa detsamma!
I omkring tjugo år hade Georg von Rosen arbetat på sin
stora målning av den grekiska sagan om sfinxen, innan han
år 1905 ansåg den färdig. I ett öde berglandskap ligger
den hemlighetsfulla varelsen med kvinnohuvud och
lejonkropp, som rev ihjäl de vandrare, vilka ej kunde besvara
odjurets frågor. Sfinxen är en sinnebild av ödet, av sorg
och olyckor, som vänta oss, och som framtiden bär i sitt
sköte. Konstnären har gett den gåtfulla dubbelvarelsen en
hemsk skönhet. Han har här målat en saga för fullvuxna,
men det är icke allom givet att fatta sagans djupaste mening.
Carl Larsson.
Carl Larsson är stockholmare, född 1853 i själva »staden
mellan broarna». Som liten fattig pojke fick han där för
första gången känna hänförelse inför konstens skönhet, då
han i Storkyrkan stod inför bildstoden Sankt Göran och
draken, vilken av en medeltida konstnär snidats till minne
av slaget vid Brunkeberg.
Han älskar den bildstoden liksom hela Storkyrkan. »Min
Storkyrka» kallar han den, »ty den är», säger han, »min mer
än någon annan människas i detta land. Jag vet det. Ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
