Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Ur En berättelse från klitterna. Efter H. C. Andersen. Från danskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så hette fartyget. Och mycket riktigt: det höll på att
segla in. Klara och Jörgen voro ombord. Skagens fyr
och kyrktorn syntes som en häger och en svan på det
blåa vattnet. Klara satt vid relingen och såg klitterna så
småningom komma fram. Om vinden stode sig, knnde
de inom en timme nå hemmet. Så nära voro de det och
glädjen — men så nära voro de ock döden och dess ångest.
En planka i fartyget sprang, vattnet trängde in. Det
tätades och pumpades, alla segel sattes till, nödflagg
hissades. Ännu voro de en hel mil ute. Fiskarbåtar syntes men
långt borta. Vinden drev mot land, och vågorna hjälpte
även till men icke tillräckligt — fartyget sjönk. Jörgen
slog stadigt högra armen om Klara.
Med vilken blick såg hon icke in i hans öga, då han i
Vår Herres namn störtade sig med henne i havet! Hon
utstötte ett skri, men hon kunde vara trygg för att han ej
skulle släppa henne. I farans och ångestens stund gjorde
Jörgen nu vad som sjöngs i kämpavisan om »kungens son
av England»:
»Där stod målat i främsta stam:
den kungason tog sin jungfru i famn!»
Nu kom det honom väl till pass att vara en skicklig
simmare. Han arbetade sig fram med fotterna och den ena
handen — den andra höll han fast om den unga flickan.
Han vilade på vattnet, han trampade vatten och gjorde alla
rörelser han kunde för att få krafter att nå land. Han
hörde henne utstöta en suck, kände, hur en kramprysning
genomfor henne, och han höll henne ännu fastare. En
sjö slog över dem, en våg lyfte dem, vattnet var
så djupt, så klart. Ett ögonblick tyckte han sig se det
glimmande makrillstimmet där nere. Stora svärmar av
skriande fåglar foro över honom, och vildänderna, som, tunga
och sömniga, läto driva sig av vattnet, flögo upp, skrämda
av simmaren. Men han kände, att krafterna minskades —
det var ännu ett par kabellängders avstånd till land.
Hjälpen kom dock. En båt närmade sig. Men under vattnet
stod — han såg det tydligt — en vit, stirrande skepnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
