Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Ur En berättelse från klitterna. Efter H. C. Andersen. Från danskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lare—, förband Jörgen, till dess läkaren följande dagen kunde
hämtas från Hjörring.
Den sjukes hjärna var angripen. Han låg i rasande
yrsel och uppgav vilda skrin. Men på tredje dagen försjönk
han i dvala. Livet tycktes hänga blott på en tråd, och att
den skulle brista, vore det bästa man kunde önska Jörgen,
sade läkaren.
»Låt oss bedja Gud, att han får sluta! Han blir aldrig
mera människa.»
Men livet släppte honom icke. Tråden ville icke brista,
men minnet brast, alla själsförmögenheternas band voro
avskurna — det var det förfärliga.
Jörgen stannade i köpman Brönnes hem.
»Han har ju fått sin sjukdom, för att han ville rädda
vårt barn», sade den gamle mannen. »Han är nu vår son.»
Fjollig kallade man Jörgen, men det var icke rätta
uttrycket. Han var som ett instrument, på vilket strängarna
lossnat och icke längre kunna ge toner — blott i enstaka
ögonblick, några få minuter, fingo de spänstighet och ljödo.
Gamla melodier klingade, spridda takter; bilder rullades upp
och svunno hän — och åter satt han där stirrande, tanklös.
»Stackars fjollige Jörgen!» sade man.
Det var tidigt på året, stormarnas tid. Klitterna rykte,
havet vräkte höga vågor, skriande foro fåglarna i stora
skaror över sandkullarna, liksom moln i storm. Strandning
följde på strandning mot bankarna från Skagen till Husby
klitter.
En eftermiddag, då Jörgen satt ensam i rummet,
flammade det upp i hans sinne en känsla av oro, samma oro,
som ofta i yngre år drev honom ut till klitterna och på heden.
»Hem, hem!» sade han. Ingen hörde honom. Han gick
ut ur huset, in bland klitterna. Sand och småsten yrde
honom i ansiktet, lyfte sig i virvlar omkring honom. Han
gick bort till kyrkan. Sanden låg upp mot muren och
uppåt halva fönstren, men framför ingången var den
bortskottad. Kyrkdörren var olåst och lätt att öppna. Jörgen gick in.
Vinden for tjutande över Skagens stad. Det var en
orkan, starkare än i mannaminne, ett förfärligt Herrans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
