Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Westfaliska stålverk. För Läseboken av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28. Westfaliska stålverk.
Ett besök under krigsåret 1915.
I Westfalen vid Rhens biflod .Ruhr är man inne i
Tysklands största industridistrikt. Jag har förut sett nejden
från fönstren i snälltåget, som går till Köln och Paris, men
jag har icke fått en sådan inblick däri som denna tidiga
vårmorgon, då automobilen bär mig fram genom byar och
städer. Askhögarna bilda de gråa, evigt växande
bergskedjorna i detta landskap. De rökbolmande skorstenarna
stå tätt tillsammans som en skog. Gnisslande kranar och
linbanor teckna sina sotiga järnskelett mot morgonhimlen.
Lokomotiven stöna i dussintal under mig, när automobilen
flyger fram över viadukterna. Jättepråmarna med stenkol
och malm släpas fram av ilsket flämtande bogserångare på
de oljeblanka floderna och kanalerna. Och vid horisonten
flamma eldkvastarna från stålverken.
Det jag ser omkring mig kunde kallas för världens största
stad, ty i hela detta mineralrika Rhenbäcken ligger stad
vid stad så tätt, att blott anslagstavlorna och skyltarna
förråda, när man lämnat den ena bakom sig och kommit
in i en ny. Här trängas miljoner arbetare, hit strömma
ständigt nya skaror, här talas polska, italienska och holländska.
Nya kyrkor skjuta upp ur jorden, nya skolor och nya hem
flocka sig däromkring. Här lever det moderna Tyskland,
fabriksväsendets, kolets och stålets Tyskland. Här är rikets
hjärta, ty härifrån strömmar kraft och liv till hela
samhällskroppen. Här smides järnet, som är själva den bärande
stommen i allt, vad tysk industri heter.
Den, som älskar naturen, kan icke utan vemod låta
sina blickar glida över detta landskap, där sot och stybb
virvlar i täta moln, där askan var dag täcker några nya
grässtrån, där naturen långsamt men obevekligt dör inför
våra ögon. De obeskrivliga gråa silverdagrarna, som likt en
fin skymning vila över landskapet, skänka blott en
vemods-fylld tröst, ty solens klara ljus når aldrig genom dessa
töcken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
