Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 39. I Sankt Bernhardsklostret. Fritt efter Annie Wall m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han låta henne gå, som hon själv vill, och den stackars
hästen får nästan ensam draga.
Det börjar emellertid bli sent på aftonen, och mörkret
faller på. »Dumt nog lämnade jag vagnslyktorna hemma»,
muttrar kusken. Ja, nog hade de behövts. Vägen slingrar
sig som ett smalt vitt band genom mörkret, och intet
stängsel erbjuder skydd mot de gapande avgrunderna
där-invid.
Plötsligt upplyses himmeln av en klar blixt — ännu en. De
komma allt tätare. Det är åskväder i dalen nedanför.
Kusken lugnar de resande med att åskvädret ej skall nå
upp till den plats, där de äro.
Han fick också rätt. Då de åkande efter fyra timmars
färd kommo fram till det lilla värdshus, där de skulle stanna
till följande morgon, sågo de väl fortfarande blixtarna, men
något åskdunder hörde de inte.
Det lilla sällskapet fick ej många timmars sömn. Klockan
sju följande morgon kom den beställda skjutsen, som skulle
föra dem vidare till klostret. Det blev en härlig färd.
Dalen låg därnere i full belysning. På andra sidan syntes
ett vitt snöfält, och alldeles intill reste sig branta
klippväggar med kala toppar, vilka helt allvarligt blickade ned
på de åkande. Kor, får och getter betade överallt, och det
var underligt att se, hur högt upp korna kunde klättra. —
Allt emellanåt passerade vagnen förbi järnkors, som voro
inpassade i klippan. Det var minnesmärken över människor,
som omkommit vid laviner eller snöstormar, vilka så ofta
rasa häruppe.
Allt högre uppåt slingrar sig vägen. Snart skola de
resande vara framme. Ännu en gång en utskjutande
bergvägg. Framför dem ligger en samling massiva stenbyggnader.
Det är klostret Stora S:t Bernhard.
Så fort de resande stigit ur vagnen, kom en ung munk
och hälsade dem välkomna samt förde dem in i klostret.
Först fingo de skriva in sina namn i en bok och redogöra
för sitt ärende. Jo, munkarna ville med glädje visa dem
klostret. De voro ej vana att taga emot gäster från Sverige
och ville gärna höra något om förhållandena däruppe. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
