Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 46. Alhambra och Granada. Efter Claes Lewenhaupt m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Myrtengården kan man komma in till den lika
berömda Lejongården, som fått sitt namn av de tolv lejon
i svart marmor, vilka bära upp en stor bassäng av
alabaster mitt på gården. Runt omkring Lejongården löpei en
luftig pelarhall, vars valvbågar uppbäras av
utomordentligt fina marmorpelare. Själva valven äro smyckade med
utsökt bildhuggararbete, som påminner om spetsar i
skiftande mönster. Panelningen består av symmetriskt
hopsatta, olikfärgade bitar av porslin, som kallas »azulejos».
De ursprungliga golven i salarna bildas av stora, finslipade
marmorplattor. Över dörrar och fönster och runt kring
väggar och pelarhallar löpa grant utsirade arabiska inskrifter
med rik förgyllning.
Det var här, i dessa färgskimrande gemak, som de
moriska konungarna firade sina lysande fester eller höllo
rådslag och spunno sina ränker. Och det var här, som den
siste moriske härskaren, den olycklige Boabdil, hade sin sista
fristad, till dess han år 1492 tvangs att lämna slottet åt de
segrande kristna spanjorerna.
Vill man riktigt drömma sig in i svunna seklers liv, så
bör man se Alhambra nattetid i månsken. Det är något
överjordiskt bedårande, något sällsamt, trolskt, när de bleka
strålarna i knippen sila sig fram mellan de smäckra
marmorpelarna eller kasta sitt vita ljus över pelargångarna, över
springbrunnar och arabesker.1 Bland Alhambras gårdar,
salar och gångar bliva sägnerna till liv och verklighet för
den tysta främling, som vid månens sken förirrar sig hit.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
