Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 51. På vulkanisk mark. För Läseboken av Carl Grimberg - Messinas förstöring år 1908
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Templen av glödande eldkulor brinna.
Ett skrall.. . än ett skrall: palatsen försvinna;
i rämnade jorden begrava de sig . ..
Gud, nådig, barmhärtig, förbarma dock dig!»
Havet rasade såsom tusentals lössläppta vilddjur, och
ute i Messinasundet blevo en massa fiskebåtar uppslukade
av vågorna, som nådde ända till tio meters höjd.
På några ögonblick hade en av världens vackraste och
tryggaste hamnar blivit förvandlad till en sjudande häxkittel,
vari hundratals fartyg, lastade med sydfrukter eller med
svavel och andra mineralier, slungades om varandra och
krossades till spillror.
Då dagen bröt fram, var Messina ej mer. »Messina
har gått under» — så började telegrammet till italienska
regeringen från den siste överlevande av stadens
magistrat. Och från staden Reggio i Calabrien förde
telegrafkabeln dessa ord från borgmästaren: »Reggio finns ej
mer.» Flere andra städer hade delat Messinas och Reggios
öde. Två rika provinser hade på några minuter förvandlats
till ruinhögar, och 160,000 människor hade fallit offer för
naturkrafternas raseri.
De följande dagarna fullbordade förstörelsen av vad som
återstod efter första skräckdagen. »Sänd skepp, sänd fartyg,
så många som möjligt, och framför allt kalk!» Det var det
korta men talande innehållet i det telegram, som på nyårsdagen
1909 sändes från Palermo till konung Victor Emanuel.
Fartyg och kalk, det var, vad som framförallt behövdes: fartyg
för att föra bort de tusentals sårade och kalk för att strö
över de döda, för att icke pesten skulle komma som en ny
plåga över detta fruktansvärt hemsökta land.
En fransman beskriver sina intryck av förödelsen sålunda:
»Där man förut såg rika och blomstrande städer och villor,
som badade i solsken, där finns nu ej annat än en dyster,
hemsk ödemark, full av döda människor och djur och av
kullstörtade byggnader. Icke ett hus, som står oskadat, icke
en familj, som ej gråter.»
Carl Grimberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
