Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 57. Gammel-Svenskby. För Läseboken av Anton Karlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kring 1,200 personer, gamla och unga, i augusti månad
år 1781 på väg till sitt nya hem. Först i mitten av
följande år kom det sorgliga tåget fram till de boplatser
vid nedre Dnjepr, som anvisats emigranterna. Då hade
mer än hälften av dem dukat under för resans vedermödor,
och när ytterligare ett par år gått, hade deras skara
sammansmält till 135 människor. Redan första året efter deras
ditkomst hade 300 personer dött i febersjukdomar. Vana,
som dessa öbor voro, vid den friska havsluften ute bland de
estländska skären, hade de ej kunnat härda ut i det heta,
fuktiga klimatet där nere i Dnjepr-dalen.
Utmattade och gripna av skräck över mordängelns
härjningar, hade de överlevande ej mycken energi kvar. Inga
redskap hade de heller att bruka jorden med. Och fast
denna är ganska bördig, blott den får nog med väta, läto
de den ligga nästan obrukad och livnärde sig med jakt och
med fiske i floden. Utan präst och utan lärare, som de voro,
blevo de småningom alldeles förvildade. De självlärda bönder,
som skulle handha själavården, vanskötte oftast sin syssla
och gjorde sig mestadels kända som fyllbultar och
slagskämpar. Ej underligt då, att de andra följde deras
föredöme och sjönko ned i dryckenskap och andra laster.
Ryska regeringen gjorde emellertid, vad den kunde, för
att kolonien ej skulle dö ut. Så blev den år 1794 förstärkt
med trettio svenska soldater, som blivit tillfångatagna under
kriget med Gustav III, och år 1802 utkom en förordning,
enligt vilken ingen svensk man fick gå ogift längre än till
sitt trettionde år. Om han då ej ville ingå äktenskap,
skulle han skickas ut som fårvaktare på stäppen under ett
år. Därpå fick han ett års betänketid, och visade det sig,
att han ändå ej var botad, så upprepades kuren.
Trots dessa åtgärder höll dock det lilla samhället på att
gå under. Då tillät ryska regeringen år 1805 en del tyskar
och österrikare, som flytt hemifrån till följd av oroligheterna
under de Napoleonska världskrigen, att slå sig ned bredvid
svenskarna och övertaga en del av deras jord.
De ursprungliga kolonisterna visade sig dock allt annat
än belåtna med förstärkningen i folkmängden, och främ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
