Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farbror Moholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försökte jag måla mig som han var målad. Men färgen
ville inte sitta kvar och jag hade inte tillräckligt med
spott. Tant Moholm tyckte att jag såg förfärlig ut,
men Martin gillade mig i hög grad. Det var en
söndagsmorgon, och jag skulle stanna där jag var, ty
mina föräldrar voro bortresta. Gubben Moholm hade
gått bort tidigt i ottan för att hjälpa en bonde med
några skriverier och gumman skulle på bönemöte, ty
det var en hel mil till Högsby kyrka och det var icke
ofta hon hade tillfälle att komma dit. En stund sedan
hon välpyntad och doftande av Floridavatten knallat
sig i väg, hördes gubbens skrovliga bas på
gårdsplanen. Han var alldeles plakat, stapplade in, krängde
av sig rocken, föll som en säck på den gamla
skinnsoffan och somnade ögonblickligen. Han observerade
ej Martins och min närvaro.
— Nu ska vi skoja med gubben, sade Martin. Men
vi ska låta honom somna in ordentligt först. Sen kan
vi göra med honom vad vi vill.
Jag ryste. Att skoja med farbror Moholm kunde då
aldrig falla mig in.
— Jo du ska måla honom till en Pelle Jöns. Jag
tänker moster ska skratta sig fördärvad, när hon får
se tjyvgubben så fin!
Jag fasade vid den förmätna tanken. Och för resten
kunde ju gubben vakna under proceduren.
— Nej, det gör jag aldrig! Aldrig i livet!
— Äsch, du är ju feg, din potta! hånade Martin.
Farbror Moholm snarkade redan så att trämaskarna
ramlade bakom tapeterna.
— Han tycker det är livat själv, när han får titta
sig i spegeln. Gud sån ynkedom du är, din fegling!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
