Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ker sig hans infe öra någongång förnimma tonerna af en
högre harmoni, ititränga snart de skärande ljuden af
narr-bjellans klingklang. Han är nu en gång oeftergifligt
fast-smidd vid det ändliga, det oideala, det värdelösa, och han
kan icke derifrån göra sig fri. Han känner sig kraftlös
och oförmögen att till det ideala svinga sig upp, hans
sjelftillföysigt brytes, hans stolthet krossas. Men å andra
sidan känner han ock, att detta ideala icke för honom är
något främmande. Hvarföre eljest längta efter dqt, sträfva
till det? Han finner, att han i sitt innersta är ett med
detsamma, vore det än blott i den derur hemtade
kännedomen om och smärtan öfver sin egen ofullkomlighet.
Tryggad vid denna känsla kan han nu blicka ned på det
maktlösa, som ändock har så mycken makt; och så
försattes han in i denna dubbelstämning, i hvilken han på
en gång finner sig förkrossad och upplyftad.
Att härvid förutsättes en ständig växelverkan emellan
den inre och den yttre verlden, är naturligt; men följden
är ock, att humoristen finner derute samma motsägelse,
som inom sitt eget bröst; verlden blir honom en
spegelbild af hans inre. I det starka ser hån det svaga; i det
svaga ser han det starka. Ställ framför honom en
mensk-lig storhet, inför hvilken hopen knäböjer; hans öga
upptäcker straxt de menskliga bristerna. Visa honom något,
om än så ringa och föraktligt: han skall lätt deruti
uppspana ett godt, ett älskvärdt. Han faller icke gerna i
beundran, men han föraktar heller ingenting. J$, hellre
omhuldar han det ringa, emedan detta bereder honom glädjen
att kunna framdraga ett godt, der ingen väntade det; då
deremot det sublima mera retar honom till att uppehålla
sig vid det, som ändock fattas, och lätt kan gifva honom
en anstrykning af bitterhet. Dock, det är det
egendomliga för humoristen, att hvadhelst han än ser, förgäter han
icke, att han sjelf icke är en smula bättre än det. som
väcker hans löje; och deruti skiljer sig humoristen från
den blott qvicke eller från den, som komiskt uppfattar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
