Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska medeltidslitteraturen erbjuder oss icke
mycket för vårt ändamål. Hade vi att skrifva en
konsthistoria, skulle vi hafva uppehållit oss vid målningarna och
bildverken i våra kyrkor från denna tid; ty hos oss
liksom öfver allt i den katolska kristenheten förekomma uti /
kyrkorna humoristiska framställningar, fastän dock dessa
knappast kunna sägas hafva någon nationellt egendomlig
karakter. Inom litteraturen spana vi dock fåfängt efter ‘
något motsvarande.
Likväl må vi, innan vi lemna medeltiden, några
ögonblick uppehålla oss vid den sublima qvinna, som, utan att
hafva skrifvit en enda rimmad rad, dock obestridligen var
under denna tid Sverges största poetiska snille, på samma
gång som dess kanske mest nationella: den stora sierskan
i Norden, den heliga Birgitta. Hon var ett sannskyldigt
barn af sitt land, och i den svenska naturen hade hon så
lefvat sig in, att dess stämma förnimmes på nästan hvarje
sida af hennes skrifter. Hon älskar att uttrycka sig i
sinnebilder, och en stor del af dessa bilder hämtar hon
från sin fosterbygds natur och folklif. Birgitta är utan
tvifvel mera religiöst patetisk än humoristisk; men äfven
den djupt upprörda religiösa känslan kan bryta sig i
humorns strålar; ehuruväl denna humor endast ställvis
uppträder och då med en annan hållning, en annan uppsyn
än den profana. Ämnets eget höga allvar afvisar det
leende skämtet såsom icke här på sin plats. Hos Birgitta
finner man en blandning af vemod, straffande ironi och
patos; hon uttalar sig alltid med stor djerfhet och frihet
från all menniskofruktan, ty för det himmelska aktade hon
det jordiska ringa.
Betrakta vi närmare denna underbara företeelse, så
faller först i ögonen hennes djupa känsla af det allmanna
förderfvet, af den öfver allt rådande kärlekslösheten,
hvilken endast genom att tillegna sig den eviga kärleken kunde
öfvervinnas; sjelf uppfattade hon sig som af Herran
utsänd att väcka tiden ur dess dödssömn: ”Verlden,” säger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
