Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upplagan, der utförliga och fullt tillfredsställande
förklaringar i dessa stycken meddelas.
Men äfven en blott poetisk kommentarie har sina
svårigheter. Det gifves nemligen ett något, som förhvaije
kommentator är oåtkomligt: detta osägbara,
hemlighetsfulla, som gör att konstverket synes som ett högre
naturverk, tillhörande en verld, hvars herrlighet vi ana, men
icke känna. Det är detta, som man i njutningen alldeles
ovilkorligt förnimmer, utan att man dock kan säga,
hvar-uti det består. Göthe kallar detsamma ”det demoniska;”
poesiens renaste doft beror deraf. Men om vi än uppgifva
försöket att med ord på papperet fängsla detta flygtiga
doft; så erbjuder dock ett konstverk andra sidor, öfver
hvilka betraktelsen kan sprida ljus: sammansättningen af
det hela, delarnes nödvändiga inre sammanhang, dessas
beroende af de tankar eller känslor, som genom dikten
uttalas, den verkan, som genom den valda formen åsyftas
eller vinnes m. m. Väl kan någongång den estetiske
tolkaren häri gå för långt, han kan i dikten inlägga sina
egna tankar, görande af den något annat, än hvad den
verkligen är. Men att detta möjligen kan inträffa innebär
icke domen öfver den koi^stfilosofiska betraktelsen af
konstverk. Skaldens fantasiverksamhet är på engång en
medveten och en omedveten; och om den sednare sidan deraf
känner ofta konstfilosofen mer än skalden sjelf. Icke gör
sig skalden, då han diktar, reda för de krafter, som
der-under hos honom äro i verksamhet, lika litet som ett
qvickhufvud efter teorien om det komiska bildar sina
infall. Nutidens förnämste estetiker yttrar i sitt sednaste
arbete1): ”Shakspeare har i Richard och Macbeth uppdagat
det ondas djup, långt innan Kant, Schelling, Hegel mätt
detta djup med tankens sänklod; han har ifat före dem
och filosoferna hafva möda att med begreppen hinna
honom, men Shakspeare sjelf vore den siste, som i tankens
*) Vischer, Kritische Gänge. Neue Folge. V. Heft. s. 96.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
