Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skenets flammor, slott och altan glimma i månens strålar,
hvilka äfven öfver kägelbanan utbreda sitt silfver. En
elegisk stämning bemäktigar sig Fredman och, för att få
denna återgifven af tonernas lek, uppmanar han Mollberg
att på sin dulcian gyckla en stund för skogens
gudomligheter, Diana och Pan, hvartill — förmodligen af aktning
för Mollbergs *stånd — äfven lägges Mars. Så bevittna vi
äfven här naturens inflytande på Fredmans sinne; men den
föregående ironiska stämningen fortlefver dock i den nya,
och fastän han är hänförd af aftonens lugna skönhet,
fortfar han dock att skämta med Mollberg. Huruvida
Mollberg genast efterkommer uppmaningen att spela, är icke
rätt tydligt, ty omedelbart derpå omtalas väl hans virtuositet
på flöjt och cymbal, men båda kunde han icke på engång
traktera. Bästa meningen ger otvifvelaktigt denna vers,
om man antager, att presensformen här blifvit begagnad i
stället för futurum. Vare sig du sjunger eller talar, vill
Fredman säga, skall eko suckande besvara din stämma;
tager du till din flöjt, skall näktergalen tystna och med
ömma qval lyssna ("lura”) till dessa toner, och vid ljudet
af din cymbal skola qvigor och tjurar para sig i äng och
dal. Af nästföljande vers synes, att om än icke
Mollberg spelat, så har han åtminstone sjungit och det
säkerligen i den elegiskt-idylliska ton, som Fredman förklarat
vara hans egendomliga och hvilken just nu lämpar sig för
hans stämning. Han dricker Mollberg till och lyssnar
hän-ryckt till näktergalen, som höres från Hammarby och
Nackatrakten, och hvilken, väckt till täflan af Mollbergs
sång, sjunger lika smäktande och lika starkt som denne
(”trotsar ditt qval och gny”). ”Sången är ny” får väl
lämpas på näktergalen, hvars sång, fastän evigt densamma,
dock för hvaije gång låter ny; ty straxt derpå
uppmanas Mollberg att vid pokalen uppstämma en sång till
Floras lof. Hur eget äro icke idyll och burlesk blandade
i denna humoristiska skildring: Fredman uti en på samma
gång vek och satirisk stämning skämtar med Mollberg,
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
