Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så kunde Göthe i "Wilhelm Meister” endast i
frivillig resignation finna försoningen emellan det reela
och ideela i lifvet, och Schiller uttryckligen sätta
det sköna som det, hvarigenom menniskan "först blir
ett i sig fiilländadt väsende." Från den lumpna,
ofria verkligheten drogo sig de båda stora
skalderna tillbaka inom skönhetens och konstens verld,
hvarest först andens frihet blef en sanning. Men
båda voro för mycket skalder för att kunna se bort
från all verklighet. Hvad de ville var en ideelare
verklighet, och denna funno de i antiken och dess
verk, de eviga mönsterbilderna för objektiv
diktning. Med dem för ögonen utförde de sina ideela
skapelser. I den Göthe-Schillerska idealismen- voro
de unge män uppfostrade, hvilka grundade den
nyromantiska skolan. Men denna idealism syntes dem
icke ideal nog, äfven den antika objektiviteten var
en rest af prosa. Fiendtligt vände de sig mot all
verklighet. Längtan efter den ^sanna poesien" var
deras patos.
Denna poesi kunde, om man bortsåg från
verkligheten, endast vara att finna inom fantasiens egna
rymder. Uti upplysningen var förståndet så godt
som allenaherrskande; det var då i sin ordning att
känslan och fantasien äfven måtte komma till ordet. Men
dervid stannade det icke, de blefvo nu i sin ordning
nästan enväldiga. Hade förut det ändliga, sinliga, i sig
begränsade nästan allena fått gälla, så kom nu det
oändliga icke blott till sin rätt, utan fick ensamt rätt. "Det
romantiska är," säger Jean Paul, "det sköna utan
begränsning eller det sköna oändliga."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
