Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Lifvets makter må växla, brista,
Men dess första blir och dess sista,
Tro och Kärlek och Poesi”
Menniskans bestämmelse är likväl icke att, med
försummande af allt annat, endast fråssa i njutningen
af det sköna; befrämjandet af hennes egen sällhet —
det, hvari hon sätter sin sällhet, må vara än så ideelt
— är icke hennes högsta uppgift. Atterbom, som
sjelf tillhörde ett folk med starkare riktning åt det
praktiska, än åt det teoretiska, kunde icke undgå att
finna, det ett skönt romantiskt njutningslif innebär en
fara och att endast i sträng sedlig verksamhet ligger
menniskans sanna bestämmelse. Hur än den verld i
hennes tanka må vara beskaffad, i hvilken hon är satt
att verka, det är dock inom den hennes pligter ligga,
och att fly undan dessa är ett brott mot sedligheten.
Det är till ett sådant brott Astolf gör sig skyldig.
För ernåendet af sin enskilda sällhet, för
tillfredsställandet af hjertats trånad, glömmer han sitt folk och
sina regentpligter. Detta fördöljer icke Atterbom; men
den sedlighetskänsla, hvarur denna uppfattning framgår,
kan dock ej helt och hållet qväfva de romantiska
sympatierna. Skalden har en innerlig medkänsla med sin
hjelte; han delar sjelf hans dunkla åtrå. Hon är
der-före icke heller framställd som i och för sig
oberättigad; hon hyses af alla ädlare sinnen, och i fjerde
äf-ventyret framställer den gamla Florio samma
otillfredsställda åtrå såsom sitt långa lifs drifvande kraft uti
den vackra sången:
”Fager sken sommarens morgon på kullen.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
