Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han sjelf på Lycksalighetens ö föreställer sig. Hans
namn har tre sekler igenom lefvat hos folket i ett kärt
minne; vägvisarens ord (s. 229) och än mer inskriften
på hans tomma graf (s. 237) angifva, att han varit en
af landets yppersta konungar —■ "sä hugstor drott har
detta land ej ägt." Men han var ännu ung, då han
försvann, och det återstod honom sålunda ännu lång
tid att verka. Dock kan det icke här vara frågan om
hvad Astolf verkligen varit, utan endast om de
föreställningar, han om sig sjelf hyser. Och dessa må
vara grundade eller icke, för honom hafva de en
plågsam verklighet. Ur samma synpunkt får man äfven
betrakta hans sjelfanklagelse:
”Ja, om hvart sädeskorn till högre lif
Hos detta folk frätts bort; var det ej jag,
Som grymt till spillo gaf dess fäders väl.” (II. 310.)
Den första känsla, hans forna folk inger honom,
är vämjelse och förakt; dock rycker han snart upp sig
till handling. Han erbjuder fosterlandet sin tjenst,
mén han kan icke användas. Han gör ett försök att
återföra folket till ett bättre tillstånd, men misslyckas
fullkomligt. Han får göra den smärtsamma
erfarenheten, att "ögonblicket är försummadt, hans ögonblick
i häfdema förloradt."
Hvad återstår för honom nu? Hans skuld var ju,
att han uraktlåtit vara verksam, att han för
njutnings-lifvet försummat sin pligt; han har velat godtgöra det
försummade, men har icke kunnat. Hade nu Astolf
varit så djupt genomträngd af det förfelade i sin lefnad
och omöjligheten att återupprätta detta, så vore i sjelfva
verket döden hans enda tröst. Men så stramt hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
