Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Kan du förgäta dina stora fäder
Och ibland deras skuggor stå forsagd?
Steg då med deras ätt och deras seder
Ock Nordens kraft i grafvens sköte neder?
Upplifvom dem, de forntida exempel
Af ära, kraft och tro uti vår Nord!
Då skola i vårt fall vi äfven hämnas,
Och Manhems namn på jorden åter nämnas."
Och hur ofta ljuder icke emot oss ur Tegnér»
dikter samma ton, som vi höra i de af ädel harm
inspirerade ord, med hvilka ”Asatiden" afslutas:
”Uppvakna Heimdall! Blås som till Ragnarök,
Så himlen remnar och Valhallas herrlighet flammar,
Och dagens dvergätt, så kraftlös, så öfverklok,
Må tro på Ljungarn, som nalkas med straffande hammar.
Den nordiska poesien var sålunda i Sverige
tendensmässig. Men dermed är icke ur skönhetens synpunkt stafven
bruten öfver henne. Det är sant, att konsten har
endast det sköna till mål, men det är också sant, att
detta mål kan förenas med ett sedligt ändamål. Allt
beror på sättet. Hur många af verldens största
skalder hafva icke diktat med sedliga eller praktiska
syftemål för ögonen! Om detta syftemål medvetet
fast-hålles under utförandet, och ämnet behandlas ur
synpunkten af ett blott medel för vinnande af något utom
detsamma liggande, då lider skönheten, och konstverket
blir bristfälligt. Men för den äkte skalden, som inom
sig känner lefvande hvad som rörer sig i samtidens
bröst, går syftemålet öfver i ämnets egen kärna, synes
icke som ett annat än denna och tager skönhetens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
