Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än de metafysiska drömmerier, dem den nya skolan
älskade att med sin diktning införlifva. Det fans
dessutom äfven i romantikens egna läror en källa till
dunkelhet; ty föreställningen, att den sanna poesien ligger
i obestämda stämningar, föder lätt ett meningslöst
ord-svammel eller ett mystisk aningsjoller. Det var denna
poesi Tegnér karakteriserade som "en poesi utan märg
och senor, med abstraktionens träsvärd vid sidan och
bjellerkåpan pä de dimmiga skuldrorna, en vålnad, som
spökar omkring i månskenet och målar sina
sammanflytande bilder — i molnen."
Då en jemförelse emellan Leopold och Tegnér
visade, att de ägde flera beröringspunkter, så finner man
högst få sådana vid en jemförelse emellan Tegnér och
nya skolans förnämste skald, Atterbom. Den
hufvud-sakligaste likheten är, att båda afveko från den gamla
stråkvägen, men det är nästan allt; ty de gingo hvar
sin väg och åt skilda håll, den ene med fri och öppen
blick för den verklighet, som den andre af romantiska
fördomar missaktade. Tegnér skydde den blodlösa
abstraktionen, älskade klarheten och fann i den
nordiska sagoåldern en renare nationell stämning än i den,
åtminstone delvis, af tyskar påverkade svenska
medeltiden. Atterbom fördjupade sig i det metafysiska
grubblet, älskade den mystiska dunkelheten och
svärmade just för medeltiden, mensklighetens romantiska
tidsålder. Tegnér var till sitt hela väsende flärdfri;
han skrifver engång om Thorild: "Högmod förlåter jag
hos en författare, men aldrig fåfänga"1). Atterbom
kunde aldrig uppgifva tanken på sitt "jag;" öfverallt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
